SJ och SAS

Är det sä här  SJ:s framtida
 konduktörer skall se ut??

I tidningen läser jag att SJ:s nye direktör inte har för avsikt att ompröva beslutet att sätta stopp för möjligheten att köpa sin biljett ombord på tåget. Konduktörerna (ja, de heter säkert något annat nu för tiden) skall istället ”fokusera på att informera kunderna, servera kaffe och se till att de har trevligt”. Kunderna skall tvingas att köpa sina biljetter via telefon, på nätet, i resecenter eller i automater.

Själv har jag sedan lång tid tillbaka trott att det var omöjligt att köpa biljetter på tåget. SJ har ju aldrig gjort någon som helst reklam om detta utan istället har man framhållit alla de fantastiska möjligheter till biljettinköp som direktören nämner. Man har förmodligen velat låta tjänsten stilla dö i skymundan. För mig är det ett mysterium att tågpersonalen skall uppmuntras att kränga kaffe, torftig mat, öl och vin men vara förbjudna att stödja bolagets kärnverksamhet genom att sälja biljetter. Jag åker ofta spårvagn i Stockholm och om jag ibland av olika anledningar saknar färdhandlingar så går det alldeles utmärkt att på ett enkelt sätt köpa biljetter på spårvagnen. Så varför skulle detta vara ett besvär på SJ:s fjärrtåg? Istället för att dra in på servicen för sina kunder så borde SJ ompröva sitt beslut om biljettinköp och försöka förstå att möjligheten att köpa biljetter ombord faktiskt är ett konkurrensmedel gentemot t.ex. flyget. Hellre flexibilitet beträffande biljettinköp än konduktörer med huvuduppgift att roa resenärerna!

Må det inte ske!

Apropå flyg så verkar SAS hänga på repet. Man pratar om ”Final Call”! Vad som gått snett vill jag helst inte spekulera i. Men det är väl knappast originellt att dra slutsatsen att den struktur med statliga monopol, som bolaget föddes i, har varit en barlast som har tyngt ned bolaget rejält i en tid när avregleringar och nya spelare gjort sitt intåg på marknaden. År 2012 känns SAS-konceptet något förlegat. Det har varit alltför lätt för snabbfotade lågprisbolag utan ryggsäckar från 50-talet att vinna marknadsandelar. Tyvärr har väl både ägare och alla inblandade fackföreningar inte i tid insett detta. Det kanske inte är så många som bryr sig om SAS. Själv hade jag dock gärna sett att bolaget (och också SJ) i framtiden hade varit ett konkurrenskraftigt alternativ. Men jag tvivlar på att så kommer att bli fallet. I det längsta kommer jag i alla fall att undvika Norwegian eller än värre Ryanair. Men när det gäller flygbolag så är jag förstås en hopplös nostalgiker.  

Det blå boardingkortet skilde
agnarna från vetet.

Under ett tiotal år i slutet av förra seklet tillbringade jag mycket tid ombord på flygplan. Minst en gång i veckan var jag på resa i Europa och då och då bar det av till Asien eller USA. Det var under denna tid som SAS var som populärast och skördade stora framgångar. Som nybliven VD satte Jan Carlsson affärsresenärerna, d.v.s. de som betalade fullt pris, i högsätet, vilket i praktiken innebar en plats framför ett skynke som delade upp passagerarna i ett A-och-B-lag. För A-lagets del inleddes flygturen med en svensk tidning och ett glas champagne. Därefter serverades en trerätters middag med minst två olika sorters vin. Kaffe och cognac avslutade middagen. Sedan var det bara att beställa gratisdrinkar. Final Call inträffade när landningsstället fälldes ut. Även om man bortser från mat och dryck så uppskattade jag verkligen SAS på den tiden. Bra service, punktlighet och DN/SVD på sätet! Vad mer kan man begära efter några dagar utomlands? Jag måste erkänna att jag någon gång bokade om min biljett bara för att få nöjet att flyga med SAS. Men så började man i näringslivet inse att det var lättare att redovisa ett gott resultat genom kostnadsreduktioner än det något jobbigare alternativet som innebar att sälja mer. Företagen införde nya resepolicyer som noga angav vilka regler som gällde för de anställdas resor. Nu skulle alla åka turistklass. Minimalt benutrymme, vidrig mat och inga fria drinkar måste en lojal tjänsteman kunna utstå. Biljettens pris var ju bara 1/5 del av fullprisbiljettens. Och därmed var det slut på glansdagarna för SAS.

Må det inte ske!

På de interkontinentala rutterna erbjöds också en komfort som med råge överglänste vad resenärerna i business klass fick hålla till godo med. Det fanns nämligen en första klass. Att åka över Atlanten i första klass kostade säkert 3-4 gånger mer än att sitta i avdelningen för affärsresenärer.

Jag minns en gång när jag skulle checka in i Los Angeles för att resa till Köpenhamn. Vid incheckningsdisken fick jag frågan om jag hade något emot att åka i första klass. Den trevliga damen fick upprepa frågan tre gånger innan jag förstod att jag skulle få åka första klass! Antagligen hade man råkat ut för någon slags överbokning och detta skulle lösas genom att jag blev uppgraderad som det heter på fackspråk. Planet var en 747:a och första klass var inrymd på ”andra våningen”. Det visade sig snart att hela denna våning disponerades av mig och en person som var chef för ett större statligt mediabolag i Sverige. På den tiden kände jag inte personen men vi växlade väl några ord och jag nämnde att jag hade blivit uppgraderad och jag utgick från att detsamma gällde för min medresenär. Jag fick dock aldrig någon bekräftelse på detta. Senare fick jag höra att direktören i fråga alltid åkte första klass när detta var möjligt. Those were the days!

Att service och komfort i första klass var överdådig är naturligtvis ingen överdrift men nog tyckte jag att fjäsket gick lite väl långt när kaptenen tittade in och presenterade sig och visade den planerade flygrutten på en karta och samtidigt frågade mig om jag var tillfreds med hans planering.