Minnen, kriser och Bond

Ibland hör man folk prata om hur starka och kristallklara minnen man har om händelser som ägde rum när personen ifråga var i 2-3 års åldern. När jag hör sådant frestas jag att starkt ifrågasätta dessa hågkomster. Men jag har lärt mig att låta bli för det blir oftast ganska animerade diskussioner om huruvida det är möjligt att komma ihåg vad som hände när man var två år gammal. Min skepsis härrör från det faktum att jag inte ens har några som helst klara minnen från den tid då jag var 4-5 år. Jag har förvisso en bild av tiden men den är framför allt skapad genom berättelser, fotografier, tidningsurklipp m.m. Berättelserna, som förmedlas av äldre släktingar och vänner, är ofta av olika skäl motsägelsefulla. Så den bild av en svunnen verklighet som finns i mitt huvud är en blandning av egna dimmiga minnesfragment och starka intryck från mer eller mindre trovärdiga källor. Att med bestämdhet uttala mig om upplevelser som ägt rum före mitt 5:e levnadsår är för mig helt omöjligt.

Ett av mina med stor säkerhet verklighetsförankrade minnen är från 1956. Då har jag nyss fyllt 6 år och månaden är oktober d.v.s. nästan exakt 56 år sedan. Jag hör en röst i radion som med upphetsad stämma pratar om tanks som rycker in i städer och människor som dödas eller flyr. Ungefär samtidigt ser jag ut från ett fönster som vetter mot dåvarande riksväg 2 (numera har den en annan sträckning och heter E6) och ser långa militärkolonner passera. Jag kopplar ihop vad jag hör på radion och vad jag ser på vägen. Jag blir illa till mods och tänker på krig och död. Inte blir det bättre när jag hör min mor uttrycka förhoppningar om att det inte må bli krig igen. Jag har många gånger funderat på om de stora militära transporter jag såg var en del av en höjd beredskap på grund av Sovjets aggression mot Ungern eller om var en det var ett naturligt inslag i efterkrigstidens Sverige där det kalla kriget redan hade hunnit bli svinkallt.

Ett annat minne, starkare och helt tydligt, handlar också om krig eller snarare om internationella kriser. Kubakrisen utspelades också i oktober fast några år senare, närmare bestämt oktober 1962. Denna ödesmättade kris inträffade alltså för 50 år sedan och den har således under den senaste veckan varit föremål för en rad skriverier i tidningarna och mängder av inslag i våra vanligaste TV-kanaler. Mina minnen från dessa veckor i oktober är starkt präglade av skräck. Jag var då 12 år. Man såg på TV hur sovjetiska handelsfartyg lastade med missiler närmade sig Kuba samtidigt som vi fick se bilder på amerikanska örlogsfartyg som hade det ultimata uppdraget att förhindra att de sovjetiska fartygen nådde fram till Kuba. För mig var det uppenbart att vi stod mycket nära det mest fruktansvärda som man kunde tänka sig: civilisationens undergång. Innanför portarna till hyreshusen fanns anslag uppsatta hur staden skulle utrymmas om kriget (det stod ingenting om att det gällde kärnvapenkrig) började. Jag minns inte om dessa anslag kom upp strax före Kubakrisen eller om de fanns uppsatta sedan tidigare. Däremot minns jag väldigt bestämt hur några av mina kamrater och jag, förskräckta inför vad som kanske skulle kunna inträffa, studerade utrymningsplanerna. Jag minns att vi var djupt skeptiska när vi såg kartorna med pilar som skulle åskådliggöra hur befolkningen skulle förflytta sig. Vi insåg att planerna för att tömma staden på människor var en gigantisk logistisk uppgift och ingenting som gjordes på en dag eller två. Samtidigt förstod vi att ett kärnvapenkrig inte gav utrymme för den tidsfrist som behövdes för stora befolkningsomflyttningar. Vi var förvånade och skrämda av det faktum att ett kärnvapenkrig kunde bryta ut den närmaste timmen medan myndigheterna inte hade gjort ett smack för att verkställa de planer som fanns uppgjorda för att skydda Sveriges civilbefolkning.

När jag någon gång talar med jämnåriga om Kubakrisen så blir jag ofta förvånad över hur ovanligt det är att någon förknippar krisen med någon typ av skräckupplevelse liknande vad jag kände under de hemska veckorna i oktober 1962. Tvärtom säger många att de knappt kommer ihåg någonting om detta. Om det finns ett samband mellan starka minnen från tvåårs åldern och bristen från minnen tio senare är en frågeställning som jag tills vidare inte tar ställning till.

Strax före Kubakrisen startade så hade den första James Bond-filmen premiär. Bond var ju hjälten som handgripligen löste vilken världskris som helst. Jag såg den första filmen ett halvår efter den internationella premiären när den började visas i Sverige. Hur jag lyckades komma in på en barnförbjuden film minns jag ingenting av. Kanske kände jag killen som rev biljetterna eller så smugglades jag in av min far. Hur som helst så blev jag djupt tagen av filmen. Utan tvekan den bästa jag sett dittills. Jag undvek inte att inför mina avundsjuka kamrater relatera innehåll och förmedla egna kommentarer. Sedan kom ju den ena Bond-filmen efter den andra och jag missade ingen förrän konceptet började bli uttjatat och huvudrollsinnehavarna avlöste varandra var femte år. Den ene sämre än den andra. 

Är han den bäste Bond?

Så för några år sedan fick Bondfilmerna en nytändning. Troligen berodde detta på att Bond nu gestaltades av Daniel Graig och att en rad nya människor hade tagit plats i filmteamet. Den senaste Bondfilmen hade premiär i Sverige igår och idag såg jag den. Mitt intryck är att det förmodligen är en av de bästa någonsin. De är endast de tidigaste filmerna med Sean Connery i huvudrollen som kan tävla med Skyfall, som är namnet på den senaste filmen. Storyn är förvisso knappast trovärdig men jämfört med de flesta andra Bondfilmer så känns den nästan realistisk. I filmen har James Bond fått träda tillbaka något till förmån för sin chef som är en hårdför äldre kvinna som står inför sin sista strid. Den avmätta torra engelska humor som fanns i de första filmerna ges det många prov på. Ganska snart inpå filmen slår det mig att fotot är fantastiskt och att det påminner om de färger och ljus som man ofta får skåda i bröderna Coens filmer. Och mycket riktigt när jag läser eftertexterna så ser jag att det är Coens berömde fotograf Roger Deakins som stått bakom kameran. Filmen får utan tvekan fyra Walther pistoler av fem möjliga!