Julfirande, mullvadar och äktenskapskrigare

Nordhalland julen 2012

Sedan ett antal år tillbaka har vi tillbringat julen hos min syster i norra Halland. Så även i år. Det är väl sällan att julen i dessa trakter bjuder på mycket snö och temperaturer under noll men de senaste jularna har vädret varit nästan extremt med temperaturer i närheten av +10 grader och en sol som mitt på dagen har värmt oss under promenaderna och gjort oss påminda om att det nog finns hopp om en vår även under 2012. Ute i skogarna har man hittat sommarkantareller vilket enligt expertisen på Naturhistoriska riksmuseet är något alldeles unikt. Ingen kan erinra sig att kantareller någon gång har kunnat plockas i Sverige vid juletid. Tyvärr så hittade inte vi någon svamp att piffa upp julbordet med. Å andra sidan blev jag informerad om att smaken på svampen lämnade en del övrigt att önska.

Delar av vårt julbord

Apropå julbord så har min syster och jag delat upp ansvaret. Systern tar hand om de tunga uppgifterna, d.v.s. Janssons, köttbullar, skinka, kallskuret, pastejer, lutfisk, ris á la Malta m.m., medan jag ansvarar för sill, lax och brännvin. Detta löser jag genom att dagen före avfärden till Halland besöka saluhallen vid Medborgarplatsen. Jag brukar inhandla 6-7 sorters sill, inlagd strömming, gubbröra, nubbesallad samt rökt lax (varm och kall) såväl som gravad. (Jag har av anständighetsskäl slutat köpa ål.) I år hade vi dessutom fått med oss en utsökt silltårta som vår sons sambo hade den goda smaken att skicka med. Jag har genom åren skaffat mig ganska stor erfarenhet av de julbord som restaurangerna i Stockholm tillhandahåller till makabra priser så jag vågar påstå att julborden hemma hos min syster slår det mesta med bred marginal.

Det finns en sillinläggning som inte går att få tag på i Stockholm. Den har genom åren kallats för Varbergssill eller kort och gott kryddsill. Såvitt jag vet så går den bara att köpa på enstaka ställen i Halland. Det är min favoritsill alla kategorier. Även min far uppskattade denna sill och kanske är min faiblesse för kryddsillen något genetiskt. Jag har förärat många av mina vänner och bekanta denna delikatess men ingen tycks förstå storheten med halländsk kryddsill. Min fru tycker att den går att äta men att de flesta av våra andra sillinläggningar är klart bättre. Så veckorna efter jul får jag ha min sill för mig själv. Tror ni att jag är riktig klok om jag säger att jag helst äter den tillsammans med risgrynsgröt?

En av mina viktigaste plikter under julen är att vara tomte. Som framgår av filmsnutten så råder det väl ingen tvekan om att det mångåriga agerandet som tomte burit frukt. I min skepnad framstår tomten som naturlig, självsäker, snäll men ändå respektingivande och inte minst barnkär. Kort sagt så får man leta länge innan man finner en bättre tomte. Klicka här för att ta del av ett smakprov.

Vem är mullvad?

Och nu till något helt annat. Under de så kallade mellandagarna brukar vi gå på bio och se några av alla de nya filmer som har premiär kring julen. Häromdagen såg vi ”Tinker, Tailor, Soldier, Spy”. Jag tror att vi är många som är bekanta med handlingen i denna film även om få av oss skulle kunna redogöra för handlingen i detalj. Filmen bygger på John le Carrés roman med samma namn. Kanske är detta den bästa spionroman som någonsin skrivits. Den svenska titeln är Mullvaden. Högt upp i den brittiska spionorganisationen MI6 verkar det finnas en dubbelspion som sedan lång tid tillbaka har försett KGB med brittiska hemligheter. Höga regeringstjänstemän får information om att det kan finnas en spion i toppen på MI6 och man ger den från organisationen nyligen sparkade mästerspelaren George Smiley i uppdrag att i största hemlighet hitta mullvaden. Så drar jakten i gång. Vi slipper de vanliga biljakterna och actionscenerna. Istället får vi följa Smiley i ett glåmigt London på sjaskiga hotell och urtrista kontor där cigarettröken ligger tät. (det är tidigt 70-tal). Dialogen är sparsmakad och ersätts med outgrundliga blickar och återhållen mimik. Miljöerna är mästerligt fångade. Ljus och okonventionella kameravinklar bidrar till den förtätade atmosfären. Det behöver knappast påpekas att skådespeleriet är förstklassigt. Att en svensk regissör har kunnat göra detta mästerverk är nästan ofattbart. Tomas Alfredsson har lyckats till 100 %. Hans film överträffar nästan den berömda filmatiseringen av romanen som gjordes för TV en gång i tiden och med Alec Guinness i huvudrollen. Gå och se filmen men försök att sätta er in i handlingen i förväg. Det är många trådar och villospår att hålla reda på om man oförberedd skall förstå allting.

Om man inte vill gå på bio så kan man gå på teater och det var precis vad vi gjorde igår. Vi var på Stadsteatern och såg Strindbergs berömda äktenskapsdrama Dödsdansen. I denna uppsättning är handlingen förlagd till 70/80-tal. Jag är oftast negativ till sådana förändringar men den här gången fungerar det. Kanske för att språket också har anpassats för att vara tidsenligt. Dödsdansen skildrar ett rysligt äktenskap som är som ett krig mellan två makar. Båda vill ha förnyelse och befrielse men ingen kan ta steget eftersom de rep som håller ihop dem inte går att lossa efter 25 års äktenskap. Båda huvudpersonerna har lånat drag av författaren som ju hade stor erfarenhet som "äktenskapskrigare" (citat från programmet). Uppsättningen har väl fått lite blandad kritik men jag tycker att den i stort sett var alldeles utmärkt.

Alla som läser min blogg men också de flesta av alla andra önskar jag ett angenämt och bekymmersfritt nytt år!

Hackat och malet eller hänt i veckan

Får han nobelpriset?

Mot bakgrund av de ekonomiska problem som hänger över Europa som en våt filt och de till synes fruktlösa försök som görs för att hitta en för Europas stater gemensam linje för att lösa dessa, så känns det väldigt glädjande att konstatera att det faktiskt finns exempel där europeiskt samarbete fungerar alldeles utmärkt. Jag tänker i första hand på den storslagna satsning som gjorts för att bygga en ny och prestandamässigt världsledande s.k. partikelaccelerator. Denna enorma anläggning administreras av CERN (europeiska kärnfysikcentret i vilket det ingår 20 europeiska stater) och är belägen i Schweiz. I acceleratorn låter man strålar av protoner uppaccelerade till hastigheter inte långt från ljusets hastighet kollidera med varandra. De fragment som blir följden av kollisionerna detekteras av gigantiska och väldigt avancerade ”mätinstrument”. Anläggningen togs i drift för cirka ett år sedan och det man i första hand har koncentrerat sig på är att finna den så kallade ”Higgs partikel”. Higg är en skotsk fysiker som redan på 1960-talet lade fram teorin om att det förutom alla kända partiklar så måste det finnas ytterligare en ”partikel” för att den så kallade standardmodellen för materiens uppbyggnad skall anses vara allmängiltig.

I veckan mitt under nobelfestligheterna kallade CERN till stor presskonferens för att meddela att man är ytterst nära att få korn på Higgs partikel. Man tror sig nu veta i vilket smalt energinivåerintervall man skall leta och man menar också att man till stor sannolikhet redan har hittat partikeln. Men fortsatta experiment måste leda till betydligt större sannolikhet för att man vetenskapligt skall kunna bekräfta partikelns existens. Enligt forskarna är detta förmodligen bara en fråga om tid. 

Kan Higgs partikel hittas i sinnevärlden så kommer det utan tvekan att rendera Mr. Higg ett nobelpris. (Om han lever när det blir aktuellt. Han är idag 83 år.) Säkert kommer också upptäckarna av partikelns fysiska existens att få dela priset med Higg.  Att peka ut någon eller några få pristagare bland de cirka 10 000 vetenskapsmän och ingenjörer som är inblandade i verksamheten vid CERN är en minst sagt delikat uppgift. Hur det än går så måste CERN:s verksamhet ses som ett ypperligt exempel på vad Europa kan åstadkomma när samarbetet väl fungerar. 

Om vi går tillbaka till det som inte fungerar i Europa så kan man väl konstatera att trots alla domedagsprofetior från ledande statsmän så lyckades Europas statschefer inte hitta någon lösning som definitivt förhindrar en ekonomisk katastrof. En majoritet av stater enades om att skapa någon slags pakt för att skydda eurosamarbetet. Länder utanför detta samarbete inbjöds att ansluta sig till pakten vars mening, principer och innehåll inte skall definieras förrän någon gång in på nästa år. Sin vana trogen så sköt Juholt från höften och deklarerade att sossarna definitivt motsätter sig att Sverige på något sätt samarbetar med denna än så länge hypotetiska pakt. Reinfeldt och även Juholts partivän(?) Östros föreföll något mer statsmannamässiga när de framhöll att man nog skall avvakta med att säga nej tills man vet vad man säger nej till. Annars är det väl märkvärdigt hur lite vi vanliga människor bryr oss om det som Europas ledare framhåller som de mest allvarliga problem som Europa har haft att ta hand om sedan det senaste världskriget.

Vill ni bli vårdad av Carema?

Sedan kan man reflektera hur mycket som helst över alla de vårdskandaler som avslöjats på många av de platser där bolaget Carema Care står för vården av våra äldre medmänniskor. Att det sedan visar sig att Carema är dotterbolag till ett så kallat riskkapitalbolag, vars huvudsakliga syfte är att förflytta vinster till diverse skattepardis och därigenom undvika skatt i Sverige, gör att man mår illa. Vad är skillnaden mellan riskkapitalister och vanliga kapitalister? I fallet Carema och liknande fall när det gäller privata skolor så är det väl helt klart att de så kallade riskkapitalisterna inte tar den minsta risk. Tvärtom! Verksamheten är tryggad genom skattefinansierade anslag och är knappast utsatt för någon som helst konkurrens och de förvånansvärt stora vinsterna förflyttas utomlands för att man skall slippa skatt. Fy fan vad det stinker! De vanliga gamla hederliga kapitalisterna, typ Wallenberg, tar betydligt större risker genom sina investeringar och satsningar i svenskt näringsliv och ”deras” bolag verkar oftast på marknader där konkurrensen är knivskarp. Så låt oss slippa det förskönande ordet ”riskkapitalist”. Det räcker gott och väl med goda eller dåliga kapitalister.

I går läste jag en helsidesannons i DN i vilken Caremas moderbolag bad om ursäkt för det mesta och man lovade att vården av de äldre skulle bli bättre och att inga vinster skulle skickas utomlands. Detta var en pudel av medelstorlek! Förvisso hade allt man gjort varit inom lagens råmärken men inte fan hade man trott att deras skatteflykt och vanvård av äldre människor skulle komma till allmänhetens kännedom. Därav pudeln. Den stora pudeln hade varit att avsätta all vinst till förbättringar av äldreomsorgen. Nej så långt gick man inte utan vinsten skulle enbart användas för att öka aktiekapitalet. Man uppförde sig alltså som en dålig kapitalist av den gamla stammen. Rädda det som räddas kan.

Hans namn är nedsvärtat
 i litteratur och verklighet

Jag hajade till när jag såg att ett av de bolag som tydligen äger Carema kallas för Triton. Jag skulle aldrig döpa ett bolag till detta namn. Alla som kan sin Strindberg vet att Triton är namnet på ett bolag i romanen ”Röda rummet”. Skildringen av detta bolags uppgång och fall är bland det roligaste och mest träffande man kan läsa på svenska om skumraskaffärer inom näringslivet. Det är skrivet 1879. Jag läste om det nyligen och det känns faktiskt väldigt modernt. Att riskkapitalisterna läser Strindberg eller någon annan skönlitterär författare håller jag för uteslutet men varför googlar man inte innan man döper sina bolag. 

Idag träffade jag gamla arbetskamrater. Vi åt lunch på restaurangen där man aldrig blir besviken. Jag menar alltså Gondolen med god mat och storslagen utsikt över Stockholm och Slussen vilken kanske snart skall raseras och få en ny skepnad som de flesta är emot men som uppenbarligen tycks gillas av Stadshusets majoritet av politiker. Jag måste erkänna att jag inte tänkte så mycket på Slussens framtid under lunchen. Det var trevligt att samtala med några av mina före detta närmaste medarbetare. Och de var positivt att se att alla var lika entusiastiska som förut. Samtidigt kändes det skönt att konstatera att man nu enbart arbetar för sig själv och inte behöver ta hand om alla dessa personalproblem som ofrånkomligen uppkommer. Så var det förstås omorganisation på gång. Jag förstod att det var en återgång till något gammalt. När jag var aktiv tvingade jag mig själv att inte yppa något sådant när den nye ledaren ville göra något ”nytt”. Man ville ju inte bli betraktad som obenägen till förändringar. Då var alla kort bortspelade. Men ärligt talat så har jag svårt att förstå att omorganisationer alltid förbättrar verksamheten och höjer kvalitet eller prestanda på produkterna. Däremot är en omorganisation ett bra medel för att göra sig av med folk. Det blir bara så skevt när informationen från ledningen går ut på att förbättra verksamheten medan man har en hemlig avsikt att reducera personalstyrkan med xx %. Jag har tyvärr varit med om detta ett antal gånger.

En delikatess!

 Vad åt vi då? Mina kamrater käkade någon laxrätt medan jag till min glädje upptäckte att isterband var dagens husman. Det fanns ingenting att anmärka mot tillagningen av denna rätt som är en av mina favoriter. Apropå isterband så kan jag berätta att jag hade en arbetskamrat från landsorten som skickade mig en stor fil med halvhemliga uppgifter. Filen var krypterad och snart så kom det ett mail med informationen att lösenordet torde kunna knäckas om man tänker på en småländsk delikatess som med fördel serveras med stuvad potatis och rödbetor. När jag senare påtalade att det kanske inte var alltför svårt att lista ut lösenordet så fick jag till svar att jag förmodligen var den enda i Stockholm som visste vad isterband var och hur det skulle ätas. Jag tror att jag kände mig lite stolt efter det beskedet.

Precis nu hörde jag att SAAB:s avgående rekonstruktör advokat Lofalk fått 51 miljoner kronor för sina resultatlösa insatser. En snabbkontroll gav vid handen att jag inte hörde fel. Men kan det verkligen vara sant?

För övrigt har jag sent omsider börjat spela wordfeud. För er som inte vet vad detta är så är det alfapet (scrabble) med mobilen. Börja inte spela för det är starkt vanebildande. Har ni trots allt redan börjat så får ni gärna utmana mig. Mitt användarnamn är originellt nog ”curthult”.

Avbrott, Myndigheter och Gudrun

En sällsynt anledning till avbrott

Ett stort haveri i en datacentral hos det finska företaget Tieto har förorsakat stora störningar i deras svenska kunders verksamhet. SBAB kan inte bevilja lån eller ge lånelöften, Apoteket AB kan inte sälja medicin enligt recept, Bilprovningen kan inte ta emot bokningar, regeringskansliet har problem liksom flera kommunala förvaltningar o.s.v. Jag är tämligen övertygad om att det finns organisationer, företag och myndigheter som också har drabbats hårt men som inte alls vill synas i samband med dessa problem. Haverier i IT-system händer allt som oftast och vanligtvis så märker man ingenting eftersom reservsystem automatiskt går in och ersätter den felande enheten. Någon gång så funkar inte omkoppling från aktiv enhet till den enhet som står i standby. Men det något konstiga i den här händelsen är att Tieto hävdar att det rör sig om fel i hårdvara, både i aktiva enheter såväl som i reserver, och att vi nu är inne på fjärde dagen utan att felet har kunnat åtgärdas trots att Tieto enligt uppgift har satt in gigantiska resurser för att lösa felet. Ett hårdvarufel borde inte ta fyra dagar att åtgärda. Förmodligen har man andra problem, t.ex. så kanske man har förlorat viktiga uppgifter i sina kunders system och att man nu har stora svårigheter att återställa systemet så att det återspeglar läget hos kunderna när haveriet inträffade. Med tanke på att jag inte är en IT-expert så skall nog detta ses enbart som en mycket våghalsad hypotes. Men jag har haft ansvar för bl.a. IT-frågor på ett medelstort företag så jag vet att tekniken är komplex och att allt kan hända. Märkligt nog så visar det sig att fel som teoretiskt nästan har en försumbar sannolikhet att inträffa faktiskt då och då ställer till med elände medan mer sannolika fel inträffar väldigt sällan. Jag anklagar inte Tieto för någonting även om jag blir lite betryckt när jag läser företagets hemsida och finner en koncentration av ”Corporate bullshit” som jag inte trodde var möjlig att uppnå. Kanske har man glömt att man är ett teknikföretag?

Nåväl medan vi bevittnar teknikens tillkortakommanden så är det ofrånkomligt att en viss myndighet måste vädra sina åsikter. Jag tänker naturligtvis på den myndighet som numera kallar sig ”Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB”. Tidigare har man haft åtskilliga andra namn. Myndighetens talesman vars titel är analytiker (vad är det för något?) uttalar sig: ”Vi är klart intresserade av det inträffade och tittar noggrant på det. Man höjer på ögonbrynen när det händer så här, att så många ställen drabbas samtidigt”.  Även om analytikern uttalar sig ganska hovsamt så är det i linje med de vanliga utspel som myndigheten gör när det går snett i våra tekniska system. Istället för att visa intresse och höja på ögonbrynen brukar dock MSB använda uttryck som ”helt oacceptabelt”, ”tillsätta utredningar”, ”får inte förekomma”, ”kraftiga åtgärder skall krävas”, ”tillstånd skall ifrågasättas”, osv. MSB framstår i detta och liknande fall som en trött meningslös myndighet som reflexmässigt försöker mästra företag och andra myndigheter när saker och ting inte går efter ritningarna. Det är lätt att bullra och ställa krav när man inte behöver ta några som helst ekonomiska konsekvenser av sina grötmyndiga uttalanden. När har MSB på ett konstruktivt sätt försökt att bidra till att höja tillförlitligheten i vår infrastruktur? Har man någon gång krävt att statsmakterna inte enbart skall ställa ekonomiska krav på sina bolag som ansvarar för landets infrastruktur? Har man någon gång ifrågasatt sambandet mellan avkastingskrav och minskat strategiskt underhåll? Det förtjänar att påpekas att jag inte har några synpunkter på MSB:s verksamhetsområden som ligger utanför deras ”tillsyn av vår infrastruktur”
.

Att bygga IT-eller-telekomsystem eller för den delen vilket tekniskt infrastruktur som helst som garanterat aldrig fallerar är omöjligt. Om man har uppnått 99,8 % tillgänglighet så kostar oftast ytterligare förbättringar väldigt stora belopp. Jag hade en gång i tiden skaplig insyn i hur våra nät för radio och TV vara uppbyggda och vilka principer som gällde för drift och underhåll. De krav som ställdes på dessa nät var ovanligt rigorösa. Inga andra liknande system i Sverige kunde uppvisa tillnärmelsevis samma tillgänglighet som landets gamla nät för utsändning av P1-P4.

En Radio/TV  mast som säckat ihop.
Fotot visar inte någon händelse i Sverige.

Den höga tillförlitligheten åstadkoms genom att alla i systemet ingående enheter dubblerades. Dessutom fanns alternativa utsändningsvägar som var helt separerade från de ordinarie vägarna. Det fanns i vissa fall även en fjärde och femte möjlighet att få ut sändningarna. Mycket pengar lades dessutom ner på strategiskt underhåll av master och sändare. Och inte minst så fanns det en hängiven och mycket kompetent organisation av servicetekniker som såg till att tiden för felavhjälpande underhåll blev minimal. Att ytterligare öka tillgängligheten hade varit förenligt med enorma kostnader.

Ofrånkomligt så blev det ändå någon gång ett avbrott med påföljd att MSB (eller dess föregångare) snabbt var ute och lät meddela att denna typ av avbrott är helt oacceptabla och krävde att operatören genast måste redovisa vilka steg som tas för att detta aldrig mer skall upprepas. Puh! Ibland kunde någon riksdagsman, som förmodligen var helt okunnig i sakfrågan men som säkert tagit djupt intryck av MSB:s alarmerande, ställa frågor till den ansvarige ministern. Kanske för att vinna poäng hemma i Katthult där befolkningen inte hade kunnat lyssna på P4 under 5 minuter.

Ett litet exempel på vad Gudrun förorsakade.

Jag minns ett konkret fall vars efterspel hade ett klart bisarrt inslag. Under några dygn rasade stormen Gudrun i Sverige och förödelsen blev enorm. Södra Sverige drabbades av långvariga elavbrott, vägar var oframkomliga, tågen stod stilla, den fasta telefonin var utslagen, mobiltelefonin upphörde att fungera när masterna vek sig för stormen. Men utsändningen av radio och TV fungerade till 100 %. Reservkraften på sändarstationerna startade planenligt. Masterna stod pall för orkanen. De var nämligen konstruerade för detta och även om de var byggda på 60-talet så hade det förebyggande underhållet under tiotals år tagit fasta på att prestanda inte skulle försämras med tiden. Det stora hotet mot utsändningarna var faktiskt svårigheterna att komma fram till sändarplatserna (på grund av omkullblåsta träd)  för att tanka upp dieselaggregaten som i vissa fall gick på högtryck under många dygn. Eftersom radion fungerade så kunde lokalradion hela tiden hålla drabbade människor informerade om läget. Statsmakterna, myndigheterna och politikerna borde vara mycket nöjda med den stryktålighet som uppenbarligen fanns hos våra system för utsändning av radio och TV. Om MSB uttryckte någon åsikt minns jag inte. Framfördes beröm så måste det ha gjorts i skymundan.

Men nu till det bisarra inslaget. Jag skrev tidigare att allting fungerade till 100 %. Men det var inte riktigt sant. En liten sändare i norra Halland som endast användes för att sända ut lokalradion till ett mindre område var inte utrustad med reservkraft. Att ta sig till stationen var svårt och förenat med fara på grund av träd som blåst ner över vägarna. Man gjorde bedömningen att inte omedelbart försöka åka till anläggningen och installera ett reservkraftverk. I avvaktan på att vägarna röjdes så låg sändningarna nere några dagar. Detta hindrade inte berörda hallänningar att lyssna på P4. Man behövde bara ratta in sändaren i Göteborg. Men detta var inte godtagbart för en riksdagsman från länet som mer eller mindre talade om skandal och ställde ministern till svars. Oaktat en smärre naturkatastrof så skulle länets invånare verkligen inte behöva stå ut med att höra på Göteborgs lokalradio även om det bara var för några dagar. Snacka om sinne för proportioner.

Det kan låta uppgivet men jag tror att vi även fortsättningsvis kommer att få leva med att våra tekniska system ibland inte uppför sig så som vi önskar. Vill vi minimera haverier och avbrott så måste staten till att börja med ändra kraven på de bolag man har inflytande över. I vissa fall måste man också tillföra ansenliga summor pengar för att ta hand om allt eftersatt underhåll som är en följd av vinstoptimering istället för hänsynstagande till samhällsaspekter. Kanske måste man också på något sätt göra upp med de privata företag som driver tjänster som har ett starkt samhällsintresse. Alternativet är att vi lever med den nivå på tillgänglighet i våra system som vi har idag. Oberoende av vägval så vore det skönt om vi slapp ta del av myndigheters och kanske även massmedias brösttoner och slentrianmässiga kritik så snart tekniken fallerar. Kritisera gärna konstruktivt och rikta någon gång kritiken uppåt!